Showing results for "Anna" in People with Disabilities

Anna grew up in a house that was loving, even if her mum was ‘a little eccentric’. They knew to keep things clean, to stay quiet, and to look the other way when things started to get ‘a bit much for your mum’. It’s only when her mother reaches her 70s and Anna has a family of her own, that the cracks really start to appear. More manic. More irrational. More detached from the world. And when her father, the man who has calmed and cajoled her mother through her entire life is diagnosed with cancer, the whole world turns upside down.

On October 3, 2005, Kapacziewski and his soldiers were coming to the end of their tour in Northern Iraq when their convoy was attacked by enemy fighters. A grenade fell through the gunner’s hatch and exploded, shattering Kapacziewski’s right leg below the knee, damaging his right hip, and severing a nerve and artery in his right arm. He endured more than forty surgeries, but his right leg still wasn’t healing as he had hoped, so in March 2007, Kapacziewski chose to have it amputated.

I Sverige finns mer än en miljon anhöriga som vårdar eller stöttar en närstående med fysisk eller psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning. Även om var och en har sin unika historia är det mycket som förenar oss. Anhörig i ett hav av känslor ger röst åt våra berättelser. Om ovisshet och oro, otillräcklighet och frustration, skuld och skam, sorg och maktlöshet. En situation som kan utveckla oss som människor, men också utmana och slita ut oss. Det handlar om avgrunder och guppande känslohav, men också om stillsamma solgläntor och fascinerande utsiktsplatser.

"Det var inget jag hade valt, detta att inte höra ihop med dem. Det var bara så att jag inte gjorde det. Jag kunde inte ändra på det och jag visste inte vad en människa var meningen att vara. Inuti kände jag mig ledsen. Varför blev de alltid så arga? Varför begrep de inte?". Redan i tidig ålder insåg Gunilla Gerland att hon inte var som alla andra. Hon ville gärna röra vid saker som var böjda, undvek helst att tugga maten och hade ett stort behov av att få vara ifred.